Att resa på klassresa till Stockholm när man är i min
situation kan skapa oväntade följder. Jag kom tillbaka med sår på ställen som
jag inte hade räknat med nämligen på armbågen och på ryggen. Vad beror det på?
Jo för att resan skulle kunna genomföras på det sätt som jag och min kollega önskade
(som för övrigt var det bästa för ungdomarna/eleverna) så var jag naturligtvis
tvungen att göra vissa saker annorlunda jämfört med en vanlig dag. Exempelvis så
valde jag en manuell rullstol istället för min permobil som annars använder. Detta
gjorde att jag satt mindre bra som ledde till att jag nu har sår. Största anledningen
till att jag var tvungen att ta den manuella rullstolen var att vi skulle åka snabbtåg
och ta oss runt med hjälp av tunnelbanan. Det fanns två andra alternativ att
göra resan på som jag ser det, nämligen
1.
Jag körde egen anpassad bil till och i
Stockholm. Kändes inte bra med tanke att jag vill ”connecta” med eleverna och
försöker visa att jag inte vill bli särbehandlad
2.
Vi hade alla åkt i en hyrd buss som hade kört oss
i Stockholm. Detta alternativ hade inte varit så roligt och utvecklade för
ungdomarna. Nu fick ungdomarna känna på att leva storstad s liv på riktigt. Mycket
utvecklade och bra!
Nu har jag en fråga till dig som läser detta: Gjorde jag rätt?
Jag vet inte men jag tror ändå det. Jag tänker att alla som jobbar får göra
uppoffringar på något sätt det är därför man får betalt. Ni får naturligtvis
gärna tycka annorlunda och jag höra era åsikter.
En annan sak som hände på resan var att jag inte kom in på
Strindbergmuseet på grund av att lokalen inte är tillgänglig för rullstol. Detta
beror, sin tur, på att byggnaden är K-märkt. Jag visade då också samhället inte
alltid är tillgängligt också en nyttig erfarenhet. Sammanfattningsvis kan man
säga att det var en väldigt lärorik resa och mycket trevlig resa
På tal om något helt annat så var mina mentorselever i media
i veckan. Om samarbete, kvällsutbildning och kunskapsfest, läs artikeln.
Som alla vet börjar läsåret att närma sig sitt slut och det är
dags för betygssättning igen. Alltid lika frustrerande och nervöst att jag gör
något fel. Dt är också lite skrämmande att tänka att lilla jag kan påverka en persons
framtid det är sådana tankar som jag tänker vid denna årstid, trots en trettigradig
hetta utomhus
Allt för denna gång
Johan
