Jag har varit igång några veckor nu. Det är en intressant
att vara mentor för en klass som jag är. Hur menar jag? Det är första gången
jag är mentor men jag tycker att man lär känna eleverna på ett annat sätt. Man
kommer närmare eleverna på något sätt. Det är spännande och utvecklande för mig
som pedagog.
Igår hade vi studiedag, en del av dagen handlade om genus,
diskriminering och jämställdhet. Då kom föreläsaren in på att man ska lyfta
fram det förenar istället för det skiljer och göra så att alla ingår i normen. Exempelvis
kunde som lärare visa bilder på familjen med två mammor nr en familj ska
illustreras. Detta ska, enigt föreläsaren, vara i ett sammanhang som inte
handlar om homosexuella, för att på så sätt göra det till någon vardagligt. Man
kan applicera detta på alla som känner sig diskriminerande i samhället. Poängen
var i alla fall: Lyft fram det förenar
istället för det skiljer och jag köper naturligtvis resonemanget. Det får
mig ändå att fundera på några saker och om dessa är rätt eller fel
·
Denna blogg heter ju ett cp till lärare. Redan i
titeln lyfter jag fram det ovanliga i att vara en lärare med
funktionsnedsättning. Varför?
·
Förra året hade jag fem reportage i olika media
som handlade om jobbet utifrån min funktionsnedsättning. Jag vet många lärare
som är duktiga och har jobbat många fler år i yrket som inte har fått någon
uppmärksamhet alls. Varför är så att jag får det?
·
För ungefär 15 år sedan var jag i Australien och
luffade runt som ganska många svenska ungdomar. Jag hamnade i tidningen. Varför?
Mitt svar på dessa frågor är kanske självklara. Det är
viktigt för mig skämta om mig och min funktionsnedsättning. På det sättet tror
jag att man skapar en acceptans och att man avdramatiserar det hela. Naturligtvis
får inte någon känna sig kränkt när man skämtar. En annan sak som jag gillar är
att vara en förebild och att det mesta är möjligt. Jag förstår också att det är
roligt och intressant att läsa sådana historier
Allt för denna gång
Johan
